Teitanblood

149. Musiken vi lärde oss gilla

Krig och död. I avsnitt 149 försöker vi fly verklighetens mörker genom att låta vår patron Martin bestämma ämne. Temat blir “musik man tidigare pissat på men som nu gått och blivit the shit”. Vi diskuterar band, artister och album som vi på något sätt kommit på kant med i våra tidiga år men som vi idag har ett helt annat förhållningssätt till. Inte helt oväntat blir det musik från vår barndoms 90-tal och den hårdrock vi växte upp med. Vi pratar gothiga kråsskjortor, långsam krigsdöds, enarmade trummisar, den förkastliga genren electronicore (som en av oss älskar förbehållslöst idag), att komma in i Entombed mycket senare än andra, vita män som rappar, provocerande ansiktsuttryck, UÅHC, rävboametal, proggig nektar, spansk rens och järnjungfruns mörka 90-tal. Och så passar vi på att hylla Mark Lanegan efter hans tragiska bortgång.

Spellista

Mark Lanegan - The Gravedigger’s Song (Blues Funeral / 4AD)

Type O Negative - My Girlfriend’s Girlfriend (October Rust / Roadrunner)

Bolt Thrower - No Guts, No Glory (Mercenary / Metal Blade)

Eskimo Callboy - Pump It Up (S/t / Century Media)

Entombed - Albino Flogged In Black (Inferno/ Music For Nations)

Beastie Boys - So What’Cha Want (Check Your Head / Capitol)

Faith No More - Caffeine (Angel Dust / Slash)

Abhinanda - Senseless (S/t / Birdnest)

In Solitude - Pallid Hands (Sister / Metal Blade)

Opeth - Nectar (Morningrise / Candlelight)

Teitanblood - Anteinferno (Death / Norma Evangelium Diaboli)

Iron Maiden - Blood On The World’s Hands (The X Factor / Parlophone)

108. Årets album 2019: Plats 10-1

2019 och 10-talet är över! Bland barnkalas och sociala parior fortsätter vi att blicka tillbaka på det gångna årets albumsläpp. Men nu blir det på riktigt när vi betar av det yttersta toppskiktet. Vad är överhajpat och inte inom den amerikanska vågen av OSDM? Vi peppar nytänkande grindcore och noise samt dyker ner i pårökt rymddöds. Vi siktar mot stjärnorna och fortsätter att tjata om Island. Vi summerar 13 års längtan efter intellektuell smörja och känner spansk klaustrofobi. Polacken försätts i trans medan Erik håller musik för sig själv. Slutligen målar vi musikaliska landskap med the Bob Ross of post metal, lyssnar på kyrkogårdsmusik och hyllar den artist som skiter i vad du tycker. God nytt skitår!