Svartkonst

87. Årets album 2018: Plats 20-11

I det näst sista avsnittet för säsongen redogör Erik för vemodet han kände inför Slayers (sista) spelning nu när bandet lägger karriären på hyllan. Tomasz är desto mer skeptisk och tror sig få se bandet i en eller annan form under en återföreningsturné när väl bandets pensionspengar börjar sina. Slutligen tar vi grepp på 2018 och börjar med vårt bokslut. Vi summerar den första halvan av årets bästa släpp. Hur har det musikaliska året varit jämfört med tidigare? Vilka skivor har överraskat och vilka har vi kämpat med extra mycket? Vad är det för generaltabbe Tomasz gjort med sin lista, vad stör honom djävulusiskt mycket. Framförallt, vad är vi rörande överens om? Diskutera i grupper om två!

Spellista:

Death Angel - The Ultra-Violence (The Ultra-Violence, 1987)

Katatonia - A Premonition (Viva Emptiness, 2003)

Slayer - Evil Has No Boundaries (Show No Mercy, 1983)

A Perfect Circle - The Doomed (Eat The Elephant / BMG)

Behemoth - Sabbath Mater (I Loved You At Your Darkest / Nuclear Blast)

Besvärjelsen - Return To No Return (Vallmo / Suicide)

Obliteration - Charnel Plains (Cenotaph Obscure / Indie)

Domkraft - The Watchers (Flood / Blues Funeral)

Slaegt - Citrinitas (The Wheel / Ván)

Zeal & Ardor - We Can’t Be Found (Stranger Fruit / Radicalis)

High On Fire - The Pallid Mask (Electric Messiah / eOne)

Rivers Of Nihil - Old Nothing (Where Owls Know My Name / Metal Blade)

Svartkonst - Devil’s Blood (Devil’s Blood / Trust No One)